Jag vet inte var jag har mig själv. Det är så fruktansvärt skrämmande. Tänk att jag har lyckats tappa bort mig själv för att jag på sätt och vis varit styrd av någon annan? Att hela mitt självförtroende som jag hade för några år sen har rasat för att jag gav all min tid och energi på någon annan än mig själv. Nu står jag här som svagast, gjort det svåraste beslutet i mitt liv än så länge. Ett beslut som innebar att bli lämnad utan en ända riktig vän kvar har jag insätt. Ni tänker kanske att jag borde ångra mig? Saken är den att jag gör inte det, om jag skulle ångra något är det väl att det fick mig att må ännu lite sämre. Men att stå här ensam och ta sig tillbaka kommer vara något som jag kan lära mig från. Bli så mycket starkare och hitta de rätta personerna i mitt liv. Det som verkligen får mig att fortsätta och inte gå tillbaka ett kapitel är framför allt de vuxna människorna i mitt liv som säger att jag tagit rätt beslut.
Nu ska jag klara av det här och med den hjälp som jag sökt nu och kommer att få så blir det kanske lite lättare att förstå hur jag ska tänka och inte tänka eller det som jag måste inse, sluta tänka, i alla fall vad alla andra tycker och tänker om mig. De som inte gillar mig har inget här att göra och de som gör får visa det på rätt sätt.