Jag får höra dessa ord. Jag vet det själv att jag gör rätt för mig själv. I slutändan kommer det vara rätt. Men ingen sa att det skulle vara så här svårt. Jag har flera gånger tvekat på mitt beslut. Frågar mig själv, gör jag verkligen rätt? För jag verkar förlora allt jag fick den här sommaren genom att göra ett beslut. Att lämna en person visade sig visst vara så att alla andra lämnade mig. Jag kan med handen på hjärtat att jag står här utan en enda nära kompis. Har inga vänner som vill umgås med mig på fritiden. Se där fick ni det. Allt som jag går och mår så dåligt över. Har även tvekat på om jag ska blotta mig såhär för alla, men nu gör jag det. 

 

Min kurator säger att jag måste sluta tänka på alla andra och börja tänka på vad som är bäst för mig. Sluta tänka på vad alla andra tycker och tänker om mig. Helt enkelt måste jag sluta tänka så himla mycket och bara börja leva. Nu får jag höra av en utbildad psykolog när jag berättar hela historien om att det är mitt fel och någon annans fel att jag tänker alldeles för mycket på andra än mig själv. Konstigt tyckte jag det var att höra det där när jag bara fick höra från "gamla" vänner att jag var så egoistisk och bara tänkte på mig själv. Men så är det tydligen inte..

Jag måste skapa en ny ram att leva i. För den gamla funkade helt klart inte för mig. Jag band upp mig på en person och glömde de andra som var i mitt liv tidigare. Detta gjorde helt enkelt att jag själv viste att om jag ger upp nu så kommer jag stå där helt ensam. Med ett självförtroende som absolut inte existerar längre. Frågan är ju då också var försvann mitt självförtroende? Det vet jag inte själv. Jag vet bara att jag hade tappat bort mig själv i en dimma där jag gjorde allt jag kunde för en annan person.

Samtidigt som jag tappade bort mig i en person så började jag sakta hitta mig själv i en annan person. Som jag aldrig i hela livet skulle byta ut. Förstod nästan direkt att det var äkta med den här personen. Inget fult litet spel eller något man kunde leka med och sen kasta när man tröttnat. Här fanns det värme och lycka att hämta. Något som jag behövde.

 

Det var inte förens då jag vågade säga ifrån att det räckte. Nu låter det säkert som att bara för att jag inte var helt ensam längre så kunde jag gå ifrån personen. Så är det inte, det kan jag lova. Fick bara nog tillslut och vågade för jag hade fått tillräckligt positiv energi och hört rätt saker.

Så nu sitter jag här, utan en ända riktig vän, inte i närheten av att ha en bästa vän eller någon tjej att dela absolut allt med. Jag försöker varje dag att gå vidare och kämpa. Det är inget lätt val jag valt här. Gjort det jobbigaste beslutet i mitt liv än sålänge. Vet bara att det kommer bli bättre tillslut. 

And I'm out! Blottat mitt liv för er.