För någon vecka sen när jag och min vän Irma pratade så sa hon något klockrent om mig. Det lät ungefär såhär ''Lina du är verkligen extrem med dina känslor, gillar du någon så gör du det med hela hjärtat och kan inte släppa det'' Där ser man verkligen att hon känner mig för hon sa något som jag inte innan hade tänkt på just på det sättet men fick mig en riktig tankeställare när hon sa sådär. För det är verkligen sant, jag blir väldigt extrem med mina känslor, precis som hon sa när jag gillar någon så blir jag helt fast i honom. Kan inte släppa personen över huvudtaget och det är det som gör mig mest sårbar. För det gäller precis samma sak där, blir jag sårad av någon så är jag sårad och det är som sagt extremt.



Jag har dessutom inte alls svårt att visa känslor för mina vänner, är jag ledsen så kan jag jätte lätt sitta hos dem och låta tårarna spruta åt alla håll. Det är något som jag tycker är bra faktiskt, att våga visa hur man mår för allmänheten. För det är faktiskt svårt att läsa en person om den inte alls kan visa någonting om hur han/hon känner. Men det är också bra att kunna dölja sina känslor för någon. Om jag är ledsen t.ex. så vill inte jag att hela min klass ska se det utan då räcker det men att mina närmsta vänner vet/ser det. Eller håller ni inte med? Jag tror nog många tycker väldigt olika i den här frågan, vissa tycker det är jobbigt med folk som visar känslor hit och dit medans andra tycker det är bra.



Men alla är vi olika och tack för det! Hur skulle det sätt ut med en värld där alla var känslokalla eller där varenda person gick och grät när de mådde dåligt? Vi är skapade som vi är av en anledning och det är det som gör oss unika.