Livet går upp och ner hela tiden.
För exakt 3månader sen var en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Den 22 februari på kvällen så hände allt och hade jag inte haft Matilda med mig så hade jag aldrig orkat mig igenom situationen som jag gjorde. Dagen efter, alltså den 23 så var allt ett helvete. Komma till skolan var så psykiskt jobbigt att jag bara ville försvinna. Var så nära att bryta ihop så det var ju hemskt. När skolan slutade så kom de första tårarna. Jag kan nästan omöjligt beskriva hur det kändes. Allt var tomt och jag kände mig som en leksak. Som någon först verkligen ville ha men när han väl fick inte dög för. Hade med mig Irma och Matilda när det här hände, och tack för det. Jag ryckte upp mig själv och försökte glömma det. Men orkade inte med det så blev liggande hos Irma och grät.. Hoppträningen den kvällen var katastrofal. Har aldrig varit med om någon sådan. Höll på att bryta ihop hela tiden och när allt väl var över så rann tårarna och de slutade inte.
Jag har nästan aldrig mått så dåligt som jag gjorde de lovet och några veckor efter. Allt var fel och jag fick kämpa mig igenom varenda dag. Försöka se det som gick och se possetivit. Men lätt var det inte. Använde mig av uttrycket. "Du kom vände upp och ner på allt och drog". För att beskriva min känsla.
Nu när jag tänker efter på hur det var och hur det är nu så är allt helt annorlunda. Jag kan dock fortfarande inte släppa det. Inte för 5öre. Det ligger alltid och trycker mig i bakhuvudet och jag vill inget hällre än att berätta allt. Men har jag mage till att göra det? Nej. Inte någon stans. Livet är somsagt inte en dans på rosor. Det är inte lätt och kommer inte vara det. Men man brukar ju säga, man lär sig av sina misstag. Men var detta ett misstag? Jag har svårt att tro det..