Måste börja med att säga att jag älskar min klass mest i hela världen, ni är dem som får mig att orka just nu!
Hitills har musikalen gått på rullande band, helt perfekt vi har fått massvis med bra respons och många säger att vi är jätte duktiga. Man blir så stolt över alla! Vi spelade för skolan i dag och det gick riktigt bra! speciellt puss på Emma & Adde som var extremt duktiga som vågade! Ni är toppen!
Lyckliga stunder har man ju, mitt betende kanske är lyckligt men inombords är allt skit, saknaden är större än jag kunde tänka mig, gå vidare leder mig ingen stans. Går bara runt i cirklar där samma saker händer om och om igen, leder mig varken framåt eller bakom bara om och om igen. Hur ska dessa känslor kunna gå i hop med de andra känslorna som tvekar, är det så ja känner, eller är det inte det? Ska man våga ta klivet fram, eller vänta och se om det är det jag vill ha, eller om det bara just nu är åtron efter att ha någon?